Jag ska bara…

Så var det återigen det där med att bromsa i tid. Efter att ha varit väldigt dålig i kroppen och behövt tillbringa mycket tid i horisontalläge, kände jag mig lite energifylld en stund i förmiddags. Efter att ha tagit mig upp ur sängen vid klockan halv elva, druckit vatten och vätskeersättning, kände jag mig redo för att damma i lägenhet inför att städhjälpen kommer imorgon. Jag har nämligen tagit på mig att sköta finliret själv och så har jag hjälp med de tyngre sakerna som dammsugning och tvätt. Sagt och gjort. Först diskade jag upp disken. Sen ytterligare några glas som jag håller på att paketera in för att flytta en trappa upp till vinden. Därefter tog jag mig runt i lägenhet med dammtrasan. Ivern över att vara igång, vara uppe, göra saker, få undan sådant som jag tänker att jag vill ta tag i men som pga bristande ork hela tiden skjuts på framtiden, tog över.

Efter drygt en timme började jag känna av ökade symtom. Bröstsmärta liknande kärlkramp, tryck över bröstkorgen, tungt med andningen, värk i ryggen. Jag insåg att det var dags att landa raklång i soffan för återhämtning. Men först skulle jag bara… Det är så svårt att avbryta då, mitt i allting, när det bara är den där sista dammiga hyllan som återstår eller det där sista glaset att diska upp. Att lämna det ogjort med vetskapen om att det kan dröja innan jag kan ta upp tråden på nytt igen. Det gör att jag ofta gör det där sista ändå, när jag ändå är på benen. Till slut inser jag att jag måste kapitulera. Lägger mig i soffan och kroppen skakar av utmattning.

I samma stund försvinner den nöjda känslan över det jag faktiskt uträttat och istället kommer andra tankar. Att jag inte orkar mer än så här. Att något så futtigt som att damma är ett maratonlopp för mig. Att jag inte alls vill ligga här, som fängslad i min kropp, för det finns så otroligt mycket mer jag vill göra.

Det blir en total krock mellan kropp och själ där den inre motorn säger ”Jag vill! Jag ska bara!” och kroppen skriker ”Stopp nej! Du har redan gjort för mycket!” Och det skapar en ständig konflikt och sorg hos mig. Att hålla den inre gnistan vid liv trots ständiga bakslag. Att modulera om min personlighet för att fungera med de förutsättningar som kroppen ger. Att inte längre ”bara göra det där sista” utan sluta lite före och känna mig nöjd ändå. Det är en fruktansvärt svår inre balansgång som ständigt kastar mig mellan hopp och förtvivlan.

Annonser

Att tvingas välja bort

Det blir aldrig lättare, gör aldrig mindre ont, alla de gånger jag måste välja bort, säga nej fast jag önskar så högt att jag kunde sagt ja, stanna hemma och vila när andra åker iväg på utflykter, arrangemang, semester, till stranden.

Varje gång påminns jag om hur begränsat mitt liv har blivit. Om allt det som finns där utanför som jag inte längre orkar ta del av. Jag försöker känna tacksamhet för det jag faktiskt kan göra, de gånger då jag orkar vara med. Och jag är tacksam. Men jag är också förtvivlat ledsen.

Det är oftast när  jag umgås med ”normalfungerande” personer som mitt liv framstår som oerhört torftigt. Skillnaden mellan mig och ”de andra” blir så tydlig, jag känner stress över att inte orka, inte kunna hålla samma tempo och jag pressar mig lätt för mycket. Det är alltid en stor sorg att behöva backa, säga nej, dra mig undan.

Det skapar också en stor ensamhet. De ”friska” lever i sin värld, där sådant som är stort för mig är ”bara” för dem. Och det var ”bara” för mig också förut. ”Det är ju bara att…” får jag ofta höra. Vi ska ju bara sitta i bilen, bara åka och fika, bara ta en sväng på stan, bara gå några meter, bara sitta på en stol. Men det är aldrig längre ”bara” för mig, för allting kostar, dras obönhörligt av på det där batteriet som aldrig blir fulladdat och som laddar ur utan förvarning. Jag måste tänka, parera, kalkylera. Det är en konstant balansgång som jag fortfarande inte behärskar.

Det kan göra mig vansinnigt arg ibland, just det där att allting kostar. Att jag alltid ska betala tillbaka oavsett vad jag tar mig för. Ibland mer, ibland mindre. Ibland förstår jag precis varför, ibland förstår jag ingenting alls och det är ännu värre. Att sådant som ger andra människor energi istället ska dränera mig.

Jag tappar lätt gnistan när det är så här. Känner mig uppgiven, ledsen, förtvivlad. Ifrågasätter meningen med det mesta.

Att skapa en ny mening utifrån det som är just nu är en ständig utmaning.