Bakom siffrorna i statistiken

I veckan kom beskedet att Försäkringskassan beviljat mig hel sjukersättning. Sjukersättning ges om man bedöms ha stadigvarande (för all överskådlig framtid) nedsatt arbetsförmåga i alla arbeten på arbetsmarknaden, även sk skyddade och anpassade arbeten. Många får strida länge för att få igenom en sådan ersättning trots att de inte har någon arbetsförmåga pga sjukdom och/eller funktionsnedsättning. Det har jag sluppit och det är jag tacksam för. Jag slipper också att hamna på lägsta ersättningen då mina yrkesarbetande år räknas med.

Jag storgrät när jag läste beslutet. För nu är alltså mitt yrkesliv över innan det knappt hann börja. Alla år som jag har pluggat, min stora CSN-skuld, min fil. kand i historia och min sjuksköterskelegitimation, kommer jag inte att kunna utnyttja i ett arbetsliv. Åtminstone inte som det ser ut just nu.

Det fanns inte i min föreställningsvärld att jag skulle bli långtidssjukskriven, än mindre få sjukersättning (det som förr kallades sjukpension), precis som det inte gör hos de flesta andra människor. Att arbeta har alltid stått högst på min lista, att kunna försörja mig själv, vara självständig, göra rätt för mig. När jag blev sjukskriven förlorade jag mycket av min identitet. Vem är jag idag när jag inte kan arbeta? Inte kan prestera?

Vi lever i ett samhälle där arbete alltid värderas högst. ”Vad jobbar du med”, är förmodligen bland den vanligaste frågan vi ställer till nya människor vi möter. Det är de som arbetar som betalar lägst skatt och enligt försäkringskassans senaste kampanj är det tydligen endast genom arbete som man kan bidra till ”laget Sverige”.

Att drabbas av sjukdom och/eller funktionsnedsättning kan drabba vem som helst och det är aldrig ett val. Jag känner stor sorg över att inte längre kunna utöva min yrkeskunskap, inte ha ett sammanhang på en arbetsplats, en uppgift, kollegor. Men jag är inte mindre värd för att jag inte längre klarar av att yrkesarbeta, det är inte heller min kunskap eller mina erfarenheter. En människas värde sitter aldrig i vad hen presterar, arbetar med, inkomst och status.

Jag har inte gett upp hoppet om att kunna återkomma till arbetslivet på något sätt och i någon grad i framtiden. Kanske kan jag börja må bättre, kanske hittar jag en medicin eller något annat som gör att mina symtom lättar, kanske kommer det en effektiv behandling mot POTS eller så sker ett mirakel. Den som lever får se. Just nu är jag fullt upptagen med att försöka ta hand om mig själv och min hälsa på bästa sätt, ta mig igenom dag för dag och kämpa med små vardagliga saker som jag förut tog för givet.

Annonser